Livet är förunderligt. Under hela livet träffar man människor, en del som hastigast, en del som stannar ett tag och en del blir kvar resten av livet. Alla vi som möts lär oss någonting av varandra.
I många år har jag arbetat målmedvetet mot mina mål och en stor del av detta arbete har utgjorts av att hjälpa andra till framgång. I detta arbete har jag gett mer av mig själv än vad som behövts, jag har hjälpt personer som inte haft något självförtroende att utvecklas, jag har lånat ut kollektioner då dom inte själva haft råd att köpa det senaste, jag har ställt upp 100% för kollegor som känt sig mobbade av sin ledare, jag har med hela mitt hjärta hjälpt andra att utvecklas som ledare, jobbat med deras konsulter trots att jag rimligtvis inte skulle arbeta på den nivån utan på min första nivå. Detta kostade mig en ganska stor kostnad för resor samt att dessa kvällar bokade jag inte in några visningar för egen del, vilket kostade mig utebliven förtjänst, ev uteblivna visningar och nya konsulter. Men jag ville så gärna hjälpa alla till framgång och tänkte då inte på mig själv och framförallt tänkte jag inte smart.
Detta visar sig vara mitt allra största misstag att lägga tid på personer som inte satte värde på det utan bara tog det för givet.
Idag fick jag en liknelse som verkligen stämmer så bra med mitt liv: En sprinter springer 4000 m och sista biten ger han allt, tömmer reserverna fullständigt. När han äntligen kommer i mål så säger dom att han ska springa 4000 m till för att bli en framgångsrik sprinter. Han orkar verkligen inte utan han tar beslutet att avstå.
Att just de personer som fått mest av min tid då påbörjar en hatkampanj mot mig är för mig en fulständig gåta. Dom visar upp en attityd av feghet, illojalitet och lögnaktighet. Så nästa viktiga steg blir att se till att det i nya konstellationen inte finns några som helst " hard feeling ". Det gör att jag måste ställa en fråga till en kollega då denna har agerat på ett sätt som tyder på det. Denna person blir upprörd, missuppfattar allt jag säger, vill inte överhuvudtaget ta in vad det verkligen är jag säger. Då jag månar om den nya gruppsammansättningen och vid detta laget är så uttröttad på intriger och relationsproblem vill jag verkligen förvissa mig om att det inte är några som helst fnurror på tråden, därav frågan till berörd person. Detta leder till att min fråga och mitt försök till förklaring uppfattas som en rejäl utskällning ???????
Jag tänker på min mentor Dadde Nätterqvist, utan honom hade jag aldrig kommit så långt inom ridsporten. Tänk om jag hade betett mig likadant mot honom varje gång han ställde mig mot väggen, varje gång han ruskade om mig i form av hårda uttryck i smb med träningarna. Det var många gånger jag åkte hem med tårar strömmande på kinderna och jag svor verkligen över honom. Men jag svalde allt och tänkte över vad han sagt och han visste ju bäst så det var bara att känna tacksamhet över att han tog mig under sina vingar och gav mig så mycket kunskap.Jag skulle aldrig kunna tänka mig att behandla honom på liknande sätt.
Så nu ser jag fram emot att få arbeta med den nya gruppsammansättningen som består av underbara positiva personer som stöttat mig i mitt beslut och där flera uttryckt att dom inte är förvånade över vissa beteende. Jag känner en oerhört lättnad när jag idag ser nödvändigheten av att gå skilda vägar. Livet blir så mycket enklare och roligare av att umgås både privat och arbetsmässigt med personer som vet vikten av att respektera varandra, vikten av lojalitet, som i handling visar det och inte bara genom munnen.
Förmodligen har jag inte haft någon hjärtinfarkt utan det mesta tyder på att stressen har varit den utlösande faktorn, säkert besked får jag efter arbetsprovet. Det känns så mycket lugnare med det beskedet och jag känner att krafterna kommer att återfinna sig successivt varefter dagarna går. Jag är så otroligt TACKSAM över att jag ställde mig på bromsen, det var verkligen någon mening med allt som hänt.
LIVET ÄR FÖRUNDERLIGT OCH HÄRLIGT !!!
